15:57:00
Ironi och allvar
Varför är vi så rädda för att visa vilka vi är? I våran tid ska man helst vara distanserad och skämta eller ironisera över det som händer. Är det inte så att vi, vid eventuell kritik, vill kunna ta tillbaka det vi sagt med: Herregud, varför så stor reaktion, jag är ju ironisk?
Den som vågar visa sig gör sig sårbar och det vinner åtminstone min respekt.
P.S
Det finns många som bara uttrycker sig på sociala medier om idrott. Särskilt fotboll. Är inte idrotten väldigt djurisk och dum trots allt? Idrotten används, både för den som utövar och den som är supporter, som en kanal eller en ventil för känslor. Antingen tar man med sig sina verkliga känslor till fotbollsplanen eller till läktaren, eller så skapar man nya på plats. Alltså använder idrotten som ett substitut till ett verkligt känsloliv. Jag tror att många viger sitt känsloliv helt åt idrotten därför att de "falska" känslorna man bygger inte är särskilt smärtsamma. När ens favoritlag förlorar så kanske man tänker "Jaja, det är bara idrott, trots allt" vinner man så kanske man intalar sig själv att vinsten är något att lägga väldigt stor vikt vid.
P.S P.S
Om vi kan lära oss att verkligen sörja, när vi behöver och om vi kan acceptera att vara lite ledsna ibland - så kanske vi också kan känna större lycka. Jag tror mer på ett liv där man bejakar båda sidorna och verkligen lever ut sina känslor än där man hela tiden försöker balansera förhållandet mellan förväntningar och känslor, där man inte vågar älska för att vara rädd för att bli sviken.
Hellre hjärtkrossad än likgiltig
Den som vågar visa sig gör sig sårbar och det vinner åtminstone min respekt.
P.S
Det finns många som bara uttrycker sig på sociala medier om idrott. Särskilt fotboll. Är inte idrotten väldigt djurisk och dum trots allt? Idrotten används, både för den som utövar och den som är supporter, som en kanal eller en ventil för känslor. Antingen tar man med sig sina verkliga känslor till fotbollsplanen eller till läktaren, eller så skapar man nya på plats. Alltså använder idrotten som ett substitut till ett verkligt känsloliv. Jag tror att många viger sitt känsloliv helt åt idrotten därför att de "falska" känslorna man bygger inte är särskilt smärtsamma. När ens favoritlag förlorar så kanske man tänker "Jaja, det är bara idrott, trots allt" vinner man så kanske man intalar sig själv att vinsten är något att lägga väldigt stor vikt vid.
P.S P.S
Om vi kan lära oss att verkligen sörja, när vi behöver och om vi kan acceptera att vara lite ledsna ibland - så kanske vi också kan känna större lycka. Jag tror mer på ett liv där man bejakar båda sidorna och verkligen lever ut sina känslor än där man hela tiden försöker balansera förhållandet mellan förväntningar och känslor, där man inte vågar älska för att vara rädd för att bli sviken.
Hellre hjärtkrossad än likgiltig